För oss som gillar idrott är pirret den största orsaken till vårt intresse. Vi lever för pirr. Vi knarkar pirr. Pirret i magen i slutet av säsongen. Inför slutspel, playoff, kvalserie. Eller matchen där ALLT ska avgöras. Det där pirret som gör det svårt att koncentrera sig på jobbet under matchdagen. När det ska avgöras om säsongen får ett abrupt slut eller om den fortsätter mot stordåd.
Men i år slutade säsongen i ett enda stort ”jaha?” uppblandat med en hel del frustration över uteblivna framgångar.
Jag är visserligen evinnerligt glad att det inte blev kval ner mot division 1, vilket vi väl får tacka JR, AJ och kanske någon mer förkortning för. Men vi fick likväl aldrig vår dos i år. När det drog ihop sig hade vi inget att spela för, varken uppåt eller neråt. Vi lider alla av pirrabstinens.
Sådana säsonger lämnar bara stora hål efter sig.
***
I avsaknad av egna matcher får man försöka intressera sig så gott det går för de serier som fortfarande spelas. Att seriesystemet kommer göras om till nästa år vet vi. Därför är det hyperintressant att Stockholm med 6 omgångar kvar i kvalserien står långt från att ha något lag i landets högsta serie. I värsta fall kommer bara en av landets tre största städer finnas representerade (det är inte utan att man får bonnsportsvibbar med inre bilder av bandyspelare som följd).
Man frågar sig stilla hur förbundet och SHL tänkt sig lösa den ekvationen. Blir det uppflyttning för de två bäst placerade storstadslagen tro?
***
Ändring av seriesystem i all ära, personligen tycker jag att det är tråkigt att kvalserien försvinner. I framtiden kommer det, som jag tolkar förslaget, bara finnas två streck i allsvenskan. Ett för topp två och ett för de två bottenlagen. Hur man ska hålla serien vid liv för publiken till lagen mellan plats 5 och 10 – som under största delen av säsongen inte kommer ha något att spela för – återstår att se.
***
En mer akut regeländring borde vara att inte låta lag avancera till en högre serie samma säsong som de genomgått rekonstruktion.
Yours truly,
Bigge
