Känslan hade börjat växa i mig. Den där känslan alla fans drömmer om. Känslan av att resa sig ur askan på botten, till ett ställe där man nästan kan känna smaken av revansch i munnen. Dahlström sätter 1-1 och det är fem ynka minuter kvar. Ett mål till och vi kan faktiskt haka på racet om en playoffplats!
Men så kommer kallduschen.
Nu känns vägen framåt tung. Nu är blickarna över axeln tillbaka. En enda förlust och optimismen och framtidstron gör en 180-graders och lämnar kroppen med ett swosh. För så är det att vara supporter.
Och lik förbannat sitter man där igen på torsdag och letar febrilt efter en halvsjaskigt producerad webbsändning av Moramatchen till överpris. Och lyckas killarna knipa tre poäng och ett par andra resultat går vår väg så kommer det där hoppet åter smyga sig på. Kanske, kanske kan det gå! För så är det att vara supporter.
*****
Som om det inte vore nog kom ytterligare en kalldusch efter matchen. William Nylander återvänder till Modo. Ett återkallande som bara skulle vara möjligt om Modo fick forwardsbrist. Och ett sätt att få forwardsbrist är ju att låna ut de forwards man redan har …
*****
Jag hade hoppats att min första krönika här på bloggen skulle gå lite mer i dur. Men som supporter kan man inte styra sånt där. En förlust är en förlust och även om solen förmodligen går upp imorgon också så kommer morgondagen vara lite gråare.
För SSK är inte bara idrott. Det är något mer.
*****
Men förlåt, jag har ju helt glömt att presentera mig!
För mig har SSK alltid funnits där. Morfar var med och hämtade hem två SM-tecken på 50-talet. Det sätter en viss prägel på släkten. Att hålla på något annat lag var liksom inte ett alternativ. Och inte blev dragningen till klubben svagare av att växa upp femtio meter från Scaniarinken. Några av mina tidigaste minnen är när jag och brorsan sprang över för att titta på träningar och leta puckar på läktaren. Framför allt letade vi puckar på läktaren.
Några år senare började jag, som knatte i 78-laget, sälja matchlotter före matcherna. 1 krona lotten, varav 10 öre gick ner i egen ficka. Det brukade räcka till en chipspåse. Dillchips kommer alltid att vara hockeychips för mig. Torsdagar och söndagar var matchdagar och vid bortamatcher ringde pappa med jämna mellanrum till Radiosportens målservice för att sedan rapportera aktuellt resultat till resten av familjen. (Fråga inte om du är född efter 70-talet.)
Snabbspolar vi 30 år framåt i tiden så kommer vi fram till debuten som skribent här på bloggen. Exakt vad jag kan bidra med återstår att se. Kanske blir det både (misslyckade) försök till objektiva analyser och en och annan känsloyttring. Det enda jag vet med säkerhet är att det kommer handla om den del av mitt hjärta där jag bär mitt kära SSK.
Yours truly,
Bigge